164 Club of Sweden

010195 1371 042/908-594























Byggsatsen som blev en pärla!
En safarigul Volvo 164 av 1970 års modell med svart skinnklädsel och andra finesser som jag inte förstod mig på är en av min barndoms bilar. Min pappa köpte bilen ny, och det var en av de första som levererades till Finland. 164:an väckte uppmärksamhet vart vi än åkte. Det var inte så vanligt med Volvobilar, och än mindre med 164:or i Finland på den tiden. Den safarigula finns kvar i familjen fortfarande. Nuvarande ägare är min bror och han planerar att renovera den i framtiden.
Att någon gång äga en egen Volvo 164 har funnits med i tankarna och vi har studerat bilannonserna lite då och då. Ibland har min man ringt på annonser, och några bilar har vi varit och tittat på, men ingen var varit intressant nog för ett köp.
Strax före jul 2000 såg vi en annons om en 164:a av årsmodell 1969 till salu. Min man ringde och eftersom bilen fanns i närheten av oss bestämde han sig för att åka och titta på den när han ändå hade vägarna förbi. Han kom hem och berättade ivrigt att nu hade han hittat bilen vi skulle ha. Enligt honom var bilen fantastiskt fin och precis som vi hade tänkt oss. 14.000 mil hade den gått och haft tre tidigare ägare. Dessutom följde en massa nya reservdelar med i köpet.
Min man gav sig inte utan hävdade bestämt att jag måste följa med och se på bilen. Ja, ja, det blir nog bra tänkte jag, som hade fullt upp med julförberedelserna och inte alls hade tid att fundera på bilköp. Jag följde trots allt med sedan ny kontakt tagits med säljaren. Väl framme såg jag ingen bil! Jag förstod ingenting! I garaget stod en tom kaross med motor i. Axlarna satt löst under karossen och bildelar låg i kartonger överallt. Den blå inredningen som låg uppstaplad i källaren såg visserligen fin ut, men jag hade väldigt svårt att föreställa mig byggsatsen som en färdig bil. En rolig detalj var ju förstås helsoffan fram, och den kaliforniavita kulören på bilen var ju inte så tokig heller. Saken var klar. Vi skulle ha bilen, eller rättare sagt byggsatsen bara vi kom överens om priset, vilket inte var så svårt.
En torr och kall januaridag körde säljaren hem både den vita byggsatsen och en blå reservdelsbil av samma årsmodell. Reservdelsbilen kunde ju vara bra att ha som byggbeskrivning och skulle det saknas några detaljer fanns det ju att plocka av på den.
Vår son tog studenten i juni 2001 och vi bestämde oss för att bilen skulle vara klar till dess. Visserligen var inte sonen direkt imponerad av "en vanlig Volvo" som han kallade 164:an. Men när bilen äntligen var klar blev det annat ljud i skällan. Den var nog lite häftig trots allt.
Min man bosatte sig i garaget. Rost fanns nästan inte på bilen, så den var nog välskött trots allt. Några små lagningar fick han göra, men mesta tiden gick åt till att montera ihop den. När våren kom var det dags för lackering, och min man kunde temporärt flytta in från garaget igen. Under tiden bilen var på lackering plockade vi fram inredningen som skumtvättades.
Det var en stor dag när bilen hämtades från lackeringsfirman. Vi kunde bara beundra resultatet! Men det började bli bråttom. Skolavslutningen närmade sig med stormsteg, och all inredning, lister, rutor m.m. skulle monteras. Maken fick flytta ut i garaget igen. Det blev sena nätter i sällskap med bilen, och eftersom han är pedantisk så tog det mycket tid. Vid tvåtiden på nätterna brukade jag gå ut till honom och titta så att allt stod rätt till, och ibland fick jag rycka in och hjälpa honom med det jag kunde.
När bilen äntligen var monterad och klar lämnade vi in den till den lokala Volvo-verkstaden som gjorde de sista finjusteringarna inför besiktningen. Sen började jakten på besiktningstid. Vi skulle få en tid i augusti, och nu var det fem dagar kvar till skolavslutningen. Jag misströstade, men min man lugnade mig och sa att ”det ordnar sig”. Han åkte till Bilprovningen och hängde på låset när de öppnade. Och se, han lyckades få en återbudstid samma dag! Besiktningen slutade med rent protokoll. Besiktningsmannen tyckte att bilen var som ny trots sina år och mil. Nu var det bara att tuta och köra. Det vara bara en liten tveksamhet. Min 164:a är automatväxlad, och jag har aldrig ägt eller kört en automatväxlad bil tidigare. Så dumt av mig att tveka inför att köra automatväxlat. Bilen är ju underbar att köra! Bara gasa och bromsa, perfekt i storstädernas rusningstrafik.
Första sommaren testade vi bilen ordentligt. Dels åkte vi till Göteborg och besökte bl.a. Volvos museum, och dels åkte vi till Finland för att hälsa på släkten. Flera bilträffar besöktes förstås också. Bl.a. den trevliga Stjärnsundsträffen där vi faktiskt kammade hem första pris i tipsrallyt. Kul! Men var fanns alla andra 164:or det året? Förutom min bil fanns det bara två andra trots att träffen är ganska stor.
Bilen fungerade och fungerar utmärkt. Jag är jättenöjd med min ”nya” sommarbil. Min man förstod väl direkt att bilen skulle passa mig och såg möjligheterna med byggsatsen. Det enda som man möjligen skulle önska är servostyrning vid trånga parkeringsplatser. Vi har använt bilen flitigt under de två somrar jag ägt den och på långkörning är den riktigt trevlig. Jag säger som min far sade på 1970-talet om sin 164:a ”motorn spinner som en katt” Det gör den verkligen, som en nöjd katt.
Och hur gick det med den blå reservdelsbilen? Ja, min man kunde inte förmå sig att slakta den eftersom den var helt komplett och dessutom hade ett så lågt chassienummer. Vem vet, en vacker dag kanske vi har två körbara 164:or i familjen.
Av Merja West, medlem nr 1615
2003-01